“Jag fruktar icke för striden, men väl för segern ... Det är lättare att så, än skörda ... alls ingen konst att kasta ut kornet, men ganska stor att väl berga axet ... Medan bonden i sin enfald tröskar för halmen, äta roffåglarne upp de spilda kornen på åkern.“
Armand tryckte sin faders hand.
“Besöker aldrig Louis Blanc era sammankomster?“
“Understundom ... Han vågar ej komma så ofta, ty det skulle väcka polisens uppmärksamhet.“
“Alberts ord äro blott ett eko af Louis Blanc’s röst ... men när rösten ropar ett ord, ropar ekot två, ja tre ... Derför sätter en förståndig menniska aldrig sitt hela förtroende till ekot.“
“Och Louis Blanc?“
“Louis Blanc är i sin ordning ett eko af arbetets röst, underkastadt samma lager ... Deraf finner du, min käre Armand, hur nödvändigt det är att aldrig handla på blotta örats kommando ... Granska noga och tänk väl för dig ... det är ej nog att din sak är rättvis, den måste äfven vara möjlig att verkställa ... ett enda misstag i den vägen döfvar rättvisan för århundraden ... Den som i bösspipan lägger mera laddning än den tål, förlorar både pipan och handen ... Se der i få ord hela historien af vår första revolution.“
“Jag tackar er, min far!“
“Ännu ett ord med afseende å samma dröm: hur talrik är den legion, som står under ditt befäl?“
“Jemnt trehundra, min far.“