Kammarjungfrun införer en ung och gentil perukmakare, som ställer sig bakom den danslystna madame Pélions stol.
Madame Pélion har ännu i behåll sitt rika svarta hår, hvilket bevisar att naturen varit skonsam mot henne och — hvarför icke kunna säga det? — äfven hennes trenne män, ty så kunna männerna vara till.
Den unge perukmakaren utkammar det långa glänsande håret och har en artighet för hvarje lock han upplägger.
Madame Pélion småler tacksamt mot den bredvid stående kammarjungfrun, hvilken ditfört en perukmakare med så mycken smak och urskiljning.
Hon småler äfven i spegeln mot perukmakarens bild. Madame Pélion smågnolar derunder och rörer på högra foten.
Det är polkan hon drömmer om, det är mazurkan hon anar.
Ändtligen äro de tjocka flätorna sammanvridna till en hög korg midtpå madame Pélions nacke samt lockarne behörigen friserade, hvarefter perukmakaren planterar en stor bukett af de vackraste kamelior midt i hårkorgen.
Madame Pélion kan ej tillbakahålla ett utrop af förtjusning, när hon i spegeln ser kameliorna spira upp ur hennes hufvud som ur en kruka Sèvres-porslin.
Kammarjungfrun är äfven förtjust, och perukmakaren tager ett ljus för att vid dess sken närmare kunna beundra sitt verk.
Då, o ve! fattar, genom en olycklig tillfällighet, ljuslågan i kameliorna, och innan någon mensklig makt kunnat hindra det, går madame Furstenhoffs verk upp i lågor. Endast med största möda lyckas den arme perukmakaren rädda det ovärderliga håret.