Allmän uppståndelse och förtviflan.
Madame Pélion är nära att falla i vanmakt, och perukmakaren ligger bönfallande vid hennes fot.
Kammarjungfrun tömmer en flaska eau de cologne midt i den täta hårkorgen.
Kameliornas stoft, som förut legat på korgens botten, flyter upp och lägger sig som en skorpa mellan dess bräddar; men ingen mytens guddomlighet bringar till lif igen de förtärda blommorna.
Lyckligtvis lefver ännu madame Furstenhoff och bor vid rue Grammont, n:o 8.
Kammarjungfrun får befallning att på eviga minuten köpa nya kamelior. Hon ilar ur rummet.
Madame Pélion och den olycklige hår-konstnären äro allena.
Madame Pélion kastar en bedröfvad blick på pendylen, ty hon har lofvat första dansen åt en viss monsieur Westercamp, som har en förmånlig befattning vid norra jernvägen och som icke synes frukta för de trenne afgångne männens hårda öde.
Lugnad, ty ännu är det god tid, flyttar madame Pélion sin blick till spegeln, för att se huruvida hennes skönhet lidit något af eldprofvet.
Då ser hon till sin stora öfverraskning, hurusom den olycklige perukmakaren smyger till dörren och skjuter för dess rigel.