“Monsieur!“ ropar hon, vändande sig om; “hvad! ... hvarför ...“
“Ack, madame!“ infaller perukmakaren, skyndande till henne, “jag kan icke förställa mig längre.“
“Monsieur?“ ropar madame, rödare än kameliorna varit; “hvad är er afsigt? ... hvarför riglar ni dörren? ... hvarför ...“
“Madame! ni måste ge mig ...“
“Unge man!“ afbryter madame Pélion, vändande bort sitt ansigte och betäckande sin mun med den knubbigaste af händer; “ni vill begagna er af min ensamhet! ... Ni glömmer att ... Men så tag då ert förnuft till fånga ... Unge man! hvad är det ni vill?“ tillade hon med nedslagna ögon.
“Hvad jag vill? ... jag vill ha era ringar, era halsband, ert ur och era nipper, med ett ord allt som med lätthet kan transporteras ... följaktligen icke er egen värda person, för hvilken jag hyser den djupaste respekt ... Ni är svag för dans, ni, dansa ni: man behöfver icke nipper för att dansa ... Jag vurmar på nipper, jag, och är stor samlare deraf ... Var derför så god och plocka hit allt hvad ni har, innan kammarjungfrun kommer och besvärar oss.“
“Ah!“
“Skrik inte, madame Pélion!“ varnar perukmakaren, uppdragande ur fickan en knif, hvars slipade blad han förer tätt intill hennes näsa; “det skulle vara lika smärtande för mig som för er, om jag på något sätt nödgades derangera er vackra hals, som onekligen förtjenar ett bättre öde.“
“Ah!“ pustar madame Pélion.
“Pusta gerna, bara det icke sker hårdt ... Se så ja ... här är ju mycket smått och godt här ... Var lugn, madame Pélion ... Jag lofvar er att, så perukmakare jag än är, likväl icke röra ett enda hår på ert hufvud.“