“Ah!“ suckar madame Pélion för tredje gången och dimper från stolen.
Perukmakaren, förskräckt af dunsen, rusar på dörren med madame Pélions nipper.
Madame Pélion mankerar den aftonen monsieur Westercamp vid norra jernvägen.
“Hvad värderar ni madame Pélions nipper till?“ frågade berättaren broder Brédôt.
“Jag skulle tro, att de böra kunna gå till 5,000 francs“, svarade den erfarne brodern; “ni är en lustig ture, Plichon, och ni har ett sätt att göra affärer, så ni förtjenade att huggas i marmor, för att efter döden uppställas på place de la Bourse ... Men“, tillade han, upptagande ur bordslådan en tredje pung, “den här är mycket tyngre och jag skall nu till med den ... Om ni visste hvad det går lätt att profva och väga vid afhörande af era trefliga historier ... Jag anar att den här pungen icke heller är lottlös ... Så börja då, glade, lefnadslustige Plichon!“
Den glade lefnadslustige Plichon började sin tredje historia om
Dansösen och lakejen.
Vid boulevard des Italiens i en af de grannaste våningar bor mademoiselle Clary Moulin, skön, lycklig, firad och med 30,000 francs i årlig ränta.
För ett år sedan lemnade hon teatern, hvars prydnad hon varit.