Hertigar och lorder hade legat vid hennes fötter och alla Frankrikes journalister stått på hennes fingerspetsar.
Hon behöfver icke mera dansa, ty, utom den årliga räntan, har hon juveler, en för hvarje hårstrå, om hon ville.
Men det är orätt af en stor dansös att öfvergifva konsten, när hon ännu kan gagna den. Det är otacksamt mot den guddom, som likväl skapat hennes lycka, rikedom och ära. Berömvärdt är derför hvarje försök att återföra henne i den förskjutnes famn.
En förmiddag inställer sig hos den sköna frejdade dansösen en ståtlig lakej, klädd i lackerade halfstöflar, gula kasimirs-pantalonger, fin grön frack med gyllene furstliga vapenknappar och en hatt med breda guld-galoner.
Den furstlige lakejen presenterar den sköna damen en ofantlig blomsterbukett, värdig en prinsessa af blodet.
“Hvem har skickat mig denna vackra bukett?“ frågar dansösen, förande de friska doftande blommorna till den vackraste grekiska näsa.
“Hans kunglig höghet“, svarar lakejen, nästan hviskande och med en underdånig bugning.
“Hans kunglig höghet ... Men hvem är hans kunglig höghet?“ frågar f. d. konstnären ånyo och något längre luktande på de utvaldaste af rosor.
“Den höge gifvaren önskar vara okänd“, svarar lakejen med en hemlighetsfull blinkning; “hans höghet har velat visa ett prof på sin välvilja för er person och sin högaktning för ert snille ... Hans höghet beder er derjemte att för de vackra blommornas skull icke försmå de blyga daggdropparne, som hvila på bladen.“
Dansösen borrar hela sitt ansigte in i den rika buketten, och luktens sinne viker för synens, ty här och hvar från bladen tindrar en rosensten, strålar en diamant.