Man gifver åt drottningar och prinsessor blomsterbuketter, men endast åt sångerskor och dansöser buketter med briljanter i.
Den ståtlige lakejen affärdas med hederliga dusörer för egen räkning och en mängd underdåniga tacksamhetsbetygelser för hans kunglig höghet.
En annan dag, en vecka efter den första, står ånyo den ståtlige lakejen i dansösens förmak med en ny bukett i handen.
Blommorna i buketten äro lika många och lika vackra som förra gången, men daggdropparne äro flere och större.
“Men det är för mycket! o min Gud, för mycket!“ utropar dansösen, som likväl icke för mycket kan beundra buketten.
“Ack!“ utbrister lakejen vida känsligare än man någonsin kan vänta af en lakej, “hvad jag önskade att hans höghet vore närvarande för att kunna bevitna den glädje ni erfar, madame, öfver en gåfva, som han likväl anser så föga värdig er skönhet och ert snille!“
“Men skall då den äran aldrig förunnas mig att personligen få betyga hans höghet min erkänsla för så mycken ynnest?“ yttrar dansösen, i det hon skiljer daggdropparne från blommorna och låter dem gnistra mot solstrålen, som skjuter in i rummet.
“Hans höghet besöker ingen“, underrättar lakejen, höjande på axlarne.
“Ingen?“
“Ingen.“