“Om han på något sätt kunde få se deras smycken, utan att ...“
“Hans höghet värdigas se dem! ... välan! ... jag skall hafva dem begge på mig i afton.“
“Både det kejserliga och det kungliga?“
“Ja“, svarar dansösen, särskildt glad öfver ett nytt tillfälle att få pryda sig med sina förnämsta smycken.
“Men, i himlens namn, icke ett ord derom för hans kunglig höghet.“
“Var lugn, monsieur.“
“Således i afton klockan åtta?“
“Ja ... Frambär inför hans höghet min själs hela tacksamhet och vördnad!“
“Jag skall icke nämna ett ord om er tacksamhet och vördnad, madame.“
Dansösen ser något förundrad på den ståtlige lakejen, som fortfar: