“Jag skall endast hviska i hans höghets öra dessa ord: Clary Moulin kommer i afton.“
Belönad för sin artighet med ett nytt leende och ett tjockt guldmynt, tager den ståtlige lakejen afsked och går.
Aftonen är ändtligen inne, denna tid, som grisetterna hela dagen med sådan ifver efterlängta, glömmande att hvarje minut, som närmar dem dit, förer dem sjelfva ett steg närmare ålderdomen och grafven.
På slaget åtta står den ståtlige lakejen för tredje gången i dansösens förmak.
Vi behöfva icke nämna att hennes svarta sammetsklädning blänker af guld och gnistrar af juveler.
Den sköna Clary Moulin har svept om sig ett helt firmament af stjernor. Herrligast stråla dock halsbandet från Bayern och diademet från czarernes land.
Den ståtlige lakejen, ehuru van vid hofvens skimrande glans, hisnar likväl af beundran.
Han har knappast gjort sig föreställning om en sådan kunglig frikostighet.
Han vet icke att den kloka dansösen på förmiddagen låtit en juvelerare med flere stenar tillöka både halsbandet och diademet, antingen för att höja Bayerns och Rysslands värden, eller också för att göra en täflan så svår som möjligt för hans kungl. höghet, arftagaren till ett af Tysklands mäktigaste riken.
Clary Moulin omhöljer firmamentet med ett moln af äkta sobel och följer sedan sin drabant till den utanför porten väntande charen, värdig en nattens drottning eller en dansös, hvilket är ungefär detsamma.