“Det är omöjligt“, förklarar denne; “ni ser sjelf, monsieur, att vi vilja stanna, men att hela massan trycker på.“
“Tillbaka!“ fortfar officeren.
“Nåväl!“ ropar den unge mannen, i det han blottar sitt bröst; “stöt till! ... Ingen skall afundas er den äran att hafva mördat en obeväpnad medborgare.“
Officeren tvekar en stund. Slutligen sänker han värjspetsen.
Bajonetterna höjas, kolfvarne slamra mot gatstenarne och soldaterne vika åt sidan.
Den unge mannen, som är Armand Cambon, tager ånyo ett steg framåt.
Kolonnen, nu mera oförhindrad, följer honom, närmande sig Deputerade-kammarens palats.
Detta palats är i ordets fulla bemärkelse garneradt med trupper.
Linie-bataljoner, jägare, dragoner och municipal-gardister omsluta det från alla sidor, och midt framför med mynningarne vända mot bron stå tvänne kanoner jemte sin service.
En general med svajande plym visar sig på trappan till palatset.