Blusen avancerade visserligen, men hvarken åt höger eller venster, utan framåt, allt under mycket famlande på marken.
Han närmade sig löjtnantens fötter, liksom trodde han att cigarren rullat fram ända till dem.
“Jag låter arrestera er, om ni ej genast lyder!“ hotade officeren, förlorande tålamodet.
“Nej, det är jag som arresterar er!“ ropade blusen, slående i detsamma sina armar omkring löjtnantens lif och tryckande honom så hårdt mot sitt bröst, att denne knappast kunde andas, än mindre gifva något ljud ifrån sig.
I samma ögonblick framrusade från begge sidorna ungefär trettio andra bluser, hvilka genast kastade sig öfver gevärskopplen, och innan ännu någon enda af soldaterne hunnit sansa sig efter detta oförmodade anfall, hade bluserna ryckt åt sig hvar sitt gevär.
Men icke nog dermed, de hade äfven bildat en halfrund omkring de hopträngda soldaterne och lagt an på dem.
“Den förste, som ger ett ljud, är död!“ ropade den som anförde skaran.
“Ni finner, monsieur“, sade den, som gripit löjtnanten, “att ni nu måste foga er i ert öde och icke utsätta mig för att nödgas döda en tapper man.“
Under det att han så talade, tog han löjtnanten på sina armar och bar honom med samma lätthet som om han burit ett barn till det ställe, der hans kamrater stodo.
“In med alla i högvakten,“ ropade han, “och den som söker fly, skjutes ned!“