Derefter stälde han den förbluffade befälhafvaren inom halfrunden.
“Var så god, monsieur, och föregå ert folk med godt föredöme,“ uppmanade han denne; “allt motstånd är omöjligt, hela huset är kringrändt af de våra, alla poster mellan er och de öfriga högvakterna tagna ... Höger omvänder er och raskt in i högvakten, der ni måste stanna såsom fånge ... Marsch!“
Soldaterne gingo in i huset med hängande hufvud och påskyndade af bajonetterna, som kittlade dem i ryggen.
Den unge löjtnanten hade ännu icke kommit sig före och han stirrade nästan medvetslöst framför sig.
Men när en af bluserne ryckte från honom sabeln, som han ännu bar vid sidan, föll han i en konvulsivisk gråt och måste ledas in.
Den blus som tagit honom tillfånga och hvilken icke var någon annan än vår hjelte Armand Cambon, tog löjtnantens sabel ur sin kamrats hand och närmade sig derefter den unge officeren, som nedsjunkit på en stol med begge händerna för ansigtet.
“Monsieur!“ sade han till löjtnanten; “ni är ingen gensdarm och kan således icke vara min fiende ... ni är vid linien, och linien har ej medborgares blod på sina händer ... Återtag ert vapen, hvilket ni skulle hafva fört som en fransman, om ni ej blifvit öfverrumplad ... Tag, monsieur!“
Den olycklige befälhafvaren ryckte åt sig sin sabel, tryckte den till sitt bröst och kysste den, som en moder sitt återfunna barn.
Han upphörde att snyfta. Det föreföll honom som hade han räddat sin förlorade ära.
“Hvad fiender icke hade förmått, förmådde medborgaren“, fortfor den tröstande segraren, i det han vände sig till soldaterne, “och derför är det billigt att också I behållen edra sidogevär ... Men I skolen ej undra på, om vi taga edra kartuscher, dem vi likväl blott i högsta nödfall ämna anlita ... Ursäkten, messieurs, men kartuschen kan ej skiljas från musköten.“