Soldaterne öfverlemnade sina kartuscher åt bluserna, hvilka med största artighet och under många “pardon, monsieur!“ emottogo hvad de fingo.
“Ah! nu fick jag en ypperlig idé för sista versen till mitt crédo républicain!“ ropade en af bluserna, i det han ryckte upp ur sin ficka ett plån jemte plyertspenna och närmade sig en lampa, för att skrifva.
“Ni får ännu dröja med det så länge, monsieur Eugène“, yttrade Armand.
“Dröja med det?“ frågade poeten förundrad.
“Ja.“
“Men hvarför måste jag dröja?“
“Derför att vi ha annat att göra än skrifva vers, derför att vi måste marschera.“
“Marschera?“
“Ja, marschera.“
“När?“