“Nu på ögonblicket.“
“Hvarför?“
“Hvarför?“ instämde de öfrige bluserna, trängande sig omkring sin anförare.
“Monsieur!“ sade Armand, vändande sig till löjtnanten, “er fångenskap blir ej lång, efter hvad ni finner ... Vi taga nu afsked, och ni är fri ... Jag behöfver icke be er, monsieur, att en dag utöfva samma mildhet mot era fångar som den vi bevisat våra ... God afton, messieurs!“ tillade han med en bugning för soldaterne.
Derefter vände han sig till sina kamrater, kommenderande:
“Framåt!“ hvarefter han sjelf lemnade vaktrummet.
Kamraterne följde sin anförare med lydiga ben, men protesterande munnar.
När de kommit ut, stannade Armand.
“Tyst!“ befalde han!
Alla tystnade.