Nittonde kapitlet.
Den blå mannen.
Uti ett hvalfrum hörande till bottenvåningen af ett stort hus vid rue de la Paix, en af de grannaste gatorna i Paris samt sträckande sig mellan Vendôme-platsen och boulevarden, bodde och bor ännu en gammal man, sedan länge mycket bekant i Paris under namnet “blå mannen“, med anledning deraf att han, så långt man kan minnas tillbaka, gått i ljusblå benkläder samt rock och mössa af samma tyg och färg både sommar och vinter.
Något annat namn vet man ej på honom, och när han talar om sig sjelf, hvilket likväl sällan händer, kallar han sig sjelf den blå mannen.
Hvad han varit eller hvad slags yrke han i samhället egentligen idkat, känner man icke heller.
Men hvad man allmänt vet och hvad man synnerligast inom de tätast bebodda och mest fattiga folk-qvarteren erfarit, är att den blå mannen under loppet af ungefär fyrtio år dagligen genomströfvat och ännu genomströfvar berörde stadsdelar, utdelande poletter på mat och ved åt hvarje behöfvande han möter.
Men icke nog dermed, han går uppför de mörkaste och brantaste trappor, för att söka och hjelpa den nöd, som icke har krafter att komma ut på gatan och visa sig för verlden.
Det är som kunde han skåda igenom de tjocka svarta murarne, och han genomskådar menniskoansigten, som ofta nog äro svårare att genomtränga än sjelfva muren.
Dessa fattig-poletter köper han i olika trakter af staden, och hans uppköp för dagen rättar sig efter årstiden och äfven efter den större eller mindre arbetsförtjenst, som för tillfället kan vara rådande bland arbetsklassen.
Han börjar sin vandring tidigt om morgonen och kommer hem först sent på natten.
Man har aldrig sett honom bevista något nöje, teatrar eller folkfester.