Han är i beständig rörelse, och stannar han, så är det för att utdela sin polett.
Derefter fortsätter han sin väg.
Han möter många, som se behöfvande ut, men han ger ej åt alla, ty, såsom nyss nämndes, han genomskådar alla, och hans blick har, efter hvad det påstås, ännu aldrig bedragit honom.
Han har genom sin mångåriga erfarenhet lärt sig att skilja den verkliga nöden från den låtsade, lidandet från skrymteriet, dygden från lasten.
Den blå mannen vet, efter hvad det påstås, mera i dessa ämnen än alla polis-kommissarier och prester tillsammantagna inom barriererna af den stora staden.
På detta sätt har han gått i fyrtio år, hvarunder hans lockar grånat. Det tunna, hvita, stripiga håret ligger som en silfverfrans kring hans kala hjessa.
Men hans smala, korta ben synas ej hafva lidit något af ålderdomen. Hans rygg har kanske kroknat något på de sednaste tio åren, men han bär sitt hufvud lika högt som i sina ungdomsdagar, och blicken, den han stadigt riktar mot himmelen, glänser ännu af ungdomens eld.
Ansigtet har många skrynklor, men när han småler, fyllas skrynklorna och han småler ofta, ty han talar ofta för sig sjelf och småler alltid åt hvad han sjelf talar.
Hvad han talar, vet man ej, men af hans leende kan man sluta till att allt är godt.
Det säges att han hvarken har fränder eller närmare bekanta och att ingen besöker honom, der han bor, äfvensom att han ute på gatan aldrig visar sig i sällskap med någon.