“Ah, det är Armands röst“, svarades inifrån.
“Är Armand derinne?“ frågade flere röster.
“Ja“, svarade denne, “kryp in någon af er, men blott en enda ... Madame“, tillade han, “det ligger der på stolen en svart slöja, som utan tvifvel tillhör er ... Det är kanske onödigt att ni på detta hemska ställe visar ert ansigte för hela verlden?“
Hertiginnan gaf sin riddare en tacksam blick och kastade slöjan öfver sitt hufvud.
“Man måste ha axlar som ett femårs barn för att komma genom den här gluggen“, yttrade svärjande ett barn på sju fot, som i detsamma reste sig upp innanför gluggen; “men sacre-dieu, hvad bor det för ett troll i detta slott! ... Hvem kunde ana något sådant i det gamla spökhuset!“
Den som så talade var en ungdomlig rese med svart hår, som hängde ända ned på de bredaste skuldror.
“Välkommen, Alphonse!“ helsade Armand, utan att likväl vända sig till honom, emedan han fortfarande måste ha ögat på sin värd; “ser ni den der figuren, som jag nu sigtar på?“
“Presten“, svarade Alphonse, spännande sina svarta blickar i broder Brédôts ömkliga gestalt.
“Ni tycker ju om prester, Alphonse?“
“Ja, som sjelfvaste fan.“