“Nåväl ... Tag då hvad ni finner lämpligast och bind honom dermed både till händer och fötter.“
Brédôt, hvars ansigte nu skiftade i grönt, uppgaf ett stönande läte.
“Skall jag binda presten?“ sade Alphonse, visande sina breda hvita tandrader; “det vill säga att jag skall hänga honom.“
“Åh nej, det skall ni icke besvära er med ... gör blott som jag säger.“
“Men låt mig ändå hänga honom“, yttrade Alphonse med bönfallande stämma, “bara för en enda gång.“
“Ni hör ju att jag icke vill det“, sade Armand, “skynda er bara ... Men vänta“, tillade han med en blick på hertiginnan, som med rysning vände sig från den scen, hvilken ånyo förbereddes i hennes närvaro, “drag honom först in i vår källare, utan att likväl skada honom till lif eller lem, ty han är hemfallen under lagen ... Gör äfven detsamma med fången, som ni ser ligga under stolen der.“
“Jaså, det är en till“, sade Alphonse; “hvad är det för en persedel?“
“En baron, käre Alphonse.“
“Således en prest och en adelsman på samma gång ... Jag skall binda ihop dem i ett kors ... det blir då det kors, som verlden i alla tider dragit på, och det till sin stora olycka.“
Under dessa ord närmade sig Alphonse den bäfvande presten och lade sin tunga arm på hans skuldra.