Armand stoppade terzerolen i sitt bälte och gick till gluggen, ropande derigenom:
“Två af eder lemna på ögonblicket källaren, springa öfver gatan och fatta posto framför det lilla huset, som ligger midt emot vårt trädgårdsstaket, men väl beväpnade ... hören I?“
“Ja“, svarade innanför en hel kör.
Derefter hjelpte Armand vännen Alphonse i dennes arbete med de begge fångarne.
Tvänne hurrarop med korta mellanrum hördes från den yttre källaren, det första, när presten väl kommit ditin och det sednare, när baronen följt samma väg.
“Är det något vidare?“ frågade Alphonse, kammande med fingrarne sitt långa hår åt sidorna.
“Nej, men ni följer efter och ansvarar mig för era fångar“, svarade Armand.
“Godt!“ genmälde Alphonse, tändande vid en af kandelabrarne den lilla pipan, som icke ett ögonblick lemnat hans läppar.
Derefter böjde han ned till golfvet sin långa gestalt och kilade ut genom gluggen med farten af en flyende ödla.
Hertiginnan och arbetaren voro allena.