Den förra hade tagit plats i en fåtölj, med ansigtet vändt ifrån den sista scenen med fångarne.
Den sednare nalkades nu den förra.
“Madame!“ sade han, “det var mig icke möjligt att förskona er från åsynen af uppträden, som naturligtvis måste djupt uppröra er ... Men numera är lyckligtvis allt öfverståndet, och jag står nu här blott för att emottaga era befallningar.“
Hertiginnan förde den svarta slöjan från sitt ansigte.
Ett mildt leende knöt en ring af ljus kring hennes purpurmun.
Hon räckte sin hand åt den unge arbetaren.
“Armand“, sade hon, “denna afton glömmer jag aldrig, ty ...“
Ordet, tacksamhetens heliga ord, dog bort på hennes mun, men lefde ånyo upp i den varma tår, som klarare än diamanten och vältaligare än alla ord tindrade fram ur Adelaïdes ljuft strålande öga.
Tjugusjette kapitlet.
Den blodröda fanan.
Ungefär vid samma tid på aftonen som den händelse timade, hvilken i nästföregående kapitel skildrats, sutto i ett annat underjordiskt rum tvänne personer.