Rummet var litet, väggar och tak mörka och fula, möblerna, ett bord och tvänne stolar, omålade och rankiga.
Ett smalt ljus med lång veke brann i en jernstake på bordet.
Det var ingen treflig bostad.
Den ene af de begge personerna var Félix Lambert.
Den andra, yngre och spädare än den förre, var visserligen klädd i blus och pantalonger; men man igenkände dock i det fina vackra ansigtet hertiginnans kammarjungfru.
“Men, gode Félix, huru länge skola vi dröja här?“ frågade Collette, öfverfarande med orolig blick den dystra kammaren.
“Jag har svårt för att säga det“, svarade Félix; “men länge bör det ej kunna dröja.“
“Men du har ju uträttat ditt ärende?“
“Ja visst.“
“Hvad väntar du då på?“