Armand återfann snart sin kusin arm i arm med hertiginnans kammarjungfru. Begge voro demaskerade.
På de franska maskeraderna går man icke länge maskerad, icke ens fruntimren.
De vackra äro naturligtvis de första som afkasta den besvärliga masken. De fula följa snart exemplet, liksom de visste att den sanna glädjen gör alla ansigten vackra.
På raderna är man deremot maskerad för hela natten, liksom man är det för hela lifvet.
“Vet ni, jag är riktigt förtjust i er kusin“, hviskade Collette i Armands öra.
Félix behöfde icke tala om sin förtjusning. Den strålade i hans ögon, i hela hans ansigte.
Men så var han också ganska afundsvärd. Han ledde vid sin arm icke blott den smakfullaste kostymen, utan äfven en af de vackraste flickorna på maskeraden.
“Ni vet då redan att han är min kusin?“ frågade Armand Collette.
“Ack, jag vet mycket mera“, svarade hon; “den stackars gossen har ingen älskarinna, fast han varit tre dagar i Paris, och det är ert fel, monsieur Armand.“
“Hur då?“