“Ni följer ju honom öfver allt med en mentors stränghet, ni låter honom icke ensam taga ett enda steg ... Ni vill till gubbe genast förvandla en yngling, som är född till hjelte.“
“Hjelte! ... Min kusin redan en hjelte?“ yttrade Armand småleende.
“Ja visst ... han har redan två dueller på halsen“, förklarade Collette.
“Den ena på värja och den andra på sabel“, tillade Félix med fortfarande munterhet. “Men se sådana löjliga figurer derborta“, tillade han; “ohoj!“
“Min gud, hvad vill det säga!“ ropade Armand, icke delande sin kusins glada lynne.
“Två af de personer, som jag hjelpt utför trappan på samma sätt som jag hjelpte er kusin, vågade nyss med någon bitterhet anfäkta mig för min hjelpsamhet; men er kusin ... Ah, det är en förträfflig gosse, som jag bestämdt kommer att älska både mycket och länge.“
Félix tryckte med strålande ögon debardörens begge händer till sina läppar.
“Huru mycket det blir, kan jag ej bestämma“, svarade Armand; “men hvad jag bestämdt vet är att det icke blir länge, ty Félix går att låta döda sig ... Han kan ju hvarken handtera värja eller sabel ... Ni kan väl icke fordra, mademoiselle, att den stackars gossen skall låta döda sig som ett värnlöst djur?“
“Åhå“, inföll Félix, “du skall få se: du skall bli min sekundant du ... Nej, men se den der galningen med Notre-dame på näsan ... ha ha!“
“Men det är ju så sällan man stupar i dueller“, anmärkte Collette med en ängslig blick på sin kavaljer.