Men längst bort i salen stod på ett slags upphöjning en stol, som upptogs af en figur, gröfre än alla de andre.
Félix igenkände i denne Simon eller Hvita Björnen, och hvilken var densamme som gjort honom de många frågorna.
Hvita Björnen var följaktligen Blodröda Fanans president.
Simon lemnade sin upphöjda ställning och gick till den nye recipienten.
“Välkommen, Félix Lambert!“ sade han, slutande i sin breda hand Lyonäsarens begge; “visserligen är du ännu ej så hemmastadd i de allmänna ärendena som vi skulle önska ... Men du är ung och oförskräckt ... Af telningar blifva träd, och äfven lejonet har varit unge.“
Det sårade något Lyonäsarens egenkärlek, att man icke ansåg honom hemmastadd i de allmänna ärendena.
Han tyckte likväl att han ypperligt besvarat de gjorda frågorna.
“Men oroa dig icke för det, min gosse“, uppmuntrade honom Hvita Björnen; “du är, som jag nyss sade, ung och oförskräckt, och den dag kan möjligtvis icke vara långt aflägsen, då du genom mod och tapperhet svingar dig upp till någon chefs-plats inom detta talrika samfund ... Det är icke alltid så nödvändigt att man vet hvad det är som tisteln förqväfver, allenast man vet att tisteln är ett ogräs, som derför måste uppryckas med roten ... Konungamakt, penningvälde, adel och presterskap, se der de tistlar, åt hvilkas rötter vi sträcka våra händer och dem vi skola rycka upp, om också halfva verlden skulle ramla i ruiner.“
“Hvad slags befattning har Armand inom detta samfund?“ frågade Félix.
“Armand“, svarade Hvita Björnen med en suck, “tillhör icke Blodröda Fanan.“