“Hvad!“ ropade Félix förvånad; “Armand skulle icke tillhöra den Blodröda Fanan!“
“Nej, han hvarken har tillhört eller skall tillhöra den Blodröda Fanan“, försäkrade Hvita Björnen med en ny suck.
Félix suckade också.
Det verkligen skar honom i hjertat, att hans kusin icke var medlem af ett sådant samfund.
“Men“, sade han, “Armand tyckes likväl stå i beröring med er.“
“Ja, för det närvarande“, svarade Hvita Björnen; “Armand behöfver oss, liksom vi behöfva honom ... I dag och i morgon skola vi kämpa sida vid sida ... Men i öfvermorgon kanske stå vi öga mot öga.“
“Men Armand är ju också republikan?“ anmärkte Félix.
“Ja visst“, svarade Simon; “men Armand är, oaktadt all sin klokhet, en af dessa godtrogna ljumma varelser, som tro att man kan göra kamelior af tistlarne, socker af ättikan och guld af flintan.“
Félix skakade på hufvudet, beklagande sin stackars kusin, som kunde tro på sådana orimligheter.
Slutligen erinrade han sig att den stackars Collette var ensam och måste känna sig mycket orolig öfver hans långa bortovaro.