“Är det mig tillåtet att återvända till min följeslagerska?“ frågade han Simon.
“Ja“, tillät denne; “men när du hör klockans ljud, kommer du på ögonblicket tillbaka, ty det lider, det lider!“
Hvita Björnens ögon rullade i sina gropar och han gnuggade sina ramar mot hvarandra, under det han sade de sista orden.
Den nye ledamoten af Blodröda Fanan tyckte att hans chef såg sublim ut.
“Ja, det lider, det lider!“ upprepade han derför, likaledes gnuggande händerna och rullande ögonen, för att bli lika sublim som Hvita Björnen.
Hvita Björnen lade med ett faderligt leende sin breda hand på den unge skräddarens hufvud, och den unge skräddaren sneglade derunder åt sidan på sina nya kamrater, för att bedöma den verkan, som denna utmärkelse kunde utöfva på dem.
Han trodde sig också läsa afund i allas blickar, och det smickrade honom mycket att han redan blifvit föremål för så många tappre och sakkunnige mäns afund.
Slutligen gick han for att återfinna sin älskarinna.
När Félix, ledsagad till den lilla kammaren af samme person som fört honom derifrån, återsåg Collette, bestormade hon honom med en mängd frågor om hvad som förefallit, sedan han skilts från henne, men dem den edsvurne ledamoten af Blodröda Fanan naturligtvis icke kunde besvara.
Dock kunde han ej dölja sin ledsnad öfver att Armand icke tillhörde ett så patriotiskt samfund som den Blodröda Fanan.