“Det är mycket möjligt“, slutade han sin klagovisa öfver kusinen, “att Armand och jag i öfvermorgon komma att stå mot hvarandra öga mot öga, men jag skjuter ej på Armand, jag lyfter ej min hand emot honom ... jag kan beklaga honom för hans godtrogenhet och ljumhet, men aldrig blifva fiende till min tappre kusin.“
Félix kastade en blick på Collette, väntande af henne ett uttryck af beundran för denna med mildhet uppspädda heroism, som hans ord borde innebära.
“O du dåre! du stackars enfaldiga barn!“ ropade Collette; “till hvilket folk har du ej sällat dig! åt hvilka onda makter har du ej försvurit dig! ... Du ställa dig i ett led som Armand förnekar, kanske föraktar! ... Du tala om att stå öga mot öga med den, som, ehuru blott din jemnårige, likväl kunde vara din far! ... Hur skall han icke bedröfvas och lida af din obetänksamhet! ... Och dina föräldrar, dina goda ömma föräldrar, dina syskon, dina vänner, för att icke tala om mig, som kanske sörjer mera än alla de andra!“
Félix blef icke blott öfverraskad, utan äfven bestört af Collettes ord.
Flamman på hans kinder började slockna och glansen i hans blick aftaga.
Han blef orolig och dyster. Han vågade icke möta Collettes blick.
“Ja, Félix“, sade Collette, “du önskar redan att allt detta vore ogjordt, du önskade dig vara flere mil härifrån? ... du gråter i djupet af din själ öfver att ej hafva lyssnat till Armands råd och följt min varning.“
Félix, som af naturen icke fått mycket stål på sin lott, började vanka af och an i den trånga kammaren, stötande dervid emot stolar och bord, utan att känna stötarne.
Collette hejdade honom, fattande hans begge händer och skådande djupt in i hans ögon.
“Du skulle vilja fly, om du kunde?“ frågade hon.