Félix pustade och såg ned på golfvet.
“Men du kan icke fly“, fortfor hon, “ty du har bundit dig med en ed, jag gissar det.“
“Ja, en ryslig ed“, mumlade han knappast hörbart, “en ed, hvars brytande bringar alla i förderfvet!“
“Jorden bär ingenting uslare än en menedare“, förklarade Collette; “om du stannar, är du blott en vilseförd svag varelse ... Om du flyr, blir du en föraktlig menedare ... Olycklige! du har blott att välja mellan tvänne onda ting, och du måste välja det minst onda och fördömliga.“
Den arme Lyonäsaren vågade ändtligen möta sin älskarinna med en skygg frågande blick.
“Du skall stanna qvar, Félix! ... du skall med djerf hand upptaga den handske, som ödet kastat för dina fötter ... Med tapperhet och mod måste du försona hvad du felat genom svaghet och obetänksamhet, och möjligtvis kan segern göra din bragd till en hjeltes.“
“Och du, Collette?“ frågade Félix med svag röst; “du? ... du?“
“Jag följer dig, Félix!“ svarade hon; “jag viker ej från din sida, jag! ... Hvem vet, kanske lyckas det oss att göra något godt bland de vildar, som den olyckliga slumpen fört oss till ... Derför mod, min vän! ... Om du svigtar, skall jag hviska kraft i ditt öra ... om du bleknar, skall jag låna dig mina kinders färg ... och stupar du, skall min arm blifva din sista hufvudgärd och min blick din sista tröstarinna in i döden.“
“Derför mod, mod, mod!“ tillade fransyskan, “och fall som en man, när du ej kan lefva med ära!“
Efter dessa ord slog hon sina armar om sin älskares hals och kysste hans bleka fuktiga panna.