I detsamma hördes utifrån ljudet af hammarslag på en större malmklocka.
“Hör!“ ropade Félix; “hör! ... det är signalen som kallar mig!“
“Som kallar oss!“ ropade fransyskan, tryckande hans hand.
Innan sista klockslaget förklingat, hade de begge lemnat det lilla rummet.
Men hvilken scen i den stora underjordiska salen!
Vid skenet af tända facklor syntes en hop män och qvinnor, dessa äfven i blus, somliga svängande vapen, andra bärande stolar och spillror af bord.
Uppstigen från stolen på upphöjningen stod Hvita Björnen, hållande i venstra handen en röd fana och med den högra svängande öfver sitt hufvud en förfärlig jernbeslagen träklubba.
Facklornas sken rödfärgade alla ansigten, kläder och hår.
Det var som hade en skara afgrunds-andar samlat sig till doms i en af underjordens brinnande hålor.
“Klockan är tio!“ röt Hvita Björnen, draperande sig med den röda fanan; “det är hämndens timme som slagit, och den har slagit med ljudet af en ramlande tron! ... Den Hvita Björnen skall kallas den Röda, ty hvad han döpes uti kallas blod! ... Den blodröda fanan skall svaja för vinden, belyst af våra facklor, bekransad af våra vapen, skyddad af våra kroppar, evigt rykande af förtryckares blod!“