“Derför upp ur jorden!“ fortfor Hvita Björnen, “upp, liksom hafvet reser sig ur djupet, för att med händer af moln slunga blixtarne ned öfver slottens tinnar, öfver konungaborgarnes koppartak! Veten I hvad som ligger begrafvet under de gyllene tronernas marmorgrund? ... Det ligger bröd för millioner munnar och lindor för millioner barn ... se der den lön som väntar segraren! ... Glömmen ej att när den rikes slott brinner, så blir det varmt i den fattigas koja ... Upp med barrikaderna! Från spetsen af dem och högt öfver takåsarne räcka vi händerna åt våra bröder, som i denna stund resa sig på andra sidan Seinen! ... Lyften gatorna från jorden, för att vräka dem ned öfver tyrannernes legoknektar! begrafven dem derunder, så att ingen efterverld skall finna spåret efter dem! ... Upp, upp! till vapen! till vapen!“
“Till vapen!“ vrålade den vilda skaran under vapengny och hämnderop; “bröd eller döden!“
Inom loppet af en minut breder sig öfver det nyss så mörka Faubourg S:t-Antoine ett starkt eldsken på himmelen.
Det är återskenet af tusentals facklor.
Inom en timme synes icke mera någon mynning af gata eller gränd i denna del af Paris.
Öfverallt endast barrikader, och krälande på dem med myrornas mängd och flit folk-qvarterens vilda titaner.
Tjuguåttonde kapitlet.
Morgonen den 23 Februari.
Från midnatten till klockan tre på morgonen upplyses Paris af tvänne stora eldar, den ena tänd af de trupper, som bivuakera emellan porte Saint-Martin och boulevard Bonne-Nouvelle och vid hvilken de värma sina frusna kroppar; den andra tänd af folket i midten af de Elyseiska fälten. Det är en hel sträcka af baracker, uppbyggda för soldaterna, som uppgår i lågor.
Vid solens uppgång slockna de begge eldarne. Ett ymnigt regn öfversköljer gatorna med forsande bäckar.
Regeringens få vänner, välsignande regnet, upprepa Pétions bekanta ord: “Det regnar, det blir ingenting af“.