Hans öppna ädla ansigte, genomglödgadt af de skönaste minnen, strålade af den glans, som konstnären sträfvar att gifva åt segerns eviga guddom.
Dertill kom nu att hans rustning var i hög grad romantisk.
Visserligen var han blott klädd i blus och pantalonger af fint rödrutigt bomullstyg, men i det svarta lackerade läderbältet hade han tvänne pistoler och en blixtrande sabelklinga samt i högra handen en den prydligaste dubbelbössa.
På hufvudet bar han en låg hatt med framtill uppvikta breda skyggen och prydd med den trefärgade kokarden, ur hvilken sköt en liten röd plym.
Barrikadernas hjelte hade smyckat sig med ett visst koketteri, oskiljaktigt från fransmannen, antingen han sätter foten på tiljan af ett dansgolf eller på spetsen af en barrikad.
Men vi hade så när glömt att beskrifva hvad han förde i venstra handen.
Det var en stång af minst fem alnars längd, från hvars spets fladdrade fanan med de tre bekanta färgerna, blått, rödt och hvitt.
Sjelfva stången var äfven målad i öfverensstämmelse med fanan.
Armand uppsatte fanan midt på barrikaden, stötande ned stången i ett hål, som enkom för detta ändamål blifvit öppnadt.
Derefter blottade han sitt hufvud och svängde deröfver sin hatt några hvarf, ropande: