“Ni har icke er sista vers färdig än?“ frågade Armand skrattande.
“När skulle jag då ha skrifvit den? ... Jag har ju på tjugufyra timmars tid knappast haft tid att äta och dricka ... Evige, lagerbekrönte Apollo! hur skall jag få mig en kopp kaffe?“
“Monsieur Eugène!“ ropade helt nära en välljudande stämma.
“Marly, Marly!“ svarade Eugène, springande upp ur sängen och skyndande till ett fönster i andra våningen.
Vi nämnde nyss att barrikaden hade två våningars höjd. Följaktligen kunde fönstren i andra våningen äfven göra dörrars tjenst åt dem, som voro öfverst på barrikaden.
I detta fönster visade sig den behagliga gestalten af en ung, vacker flicka, med en fin, hvit mössa på hufvudet och af det slag, som grisetterna vanligtvis nyttja.
Schaletterna tillhöra uteslutande nordens grisetter.
“Hur har ni kommit hit, söta Marly?“ frågade Eugène.
“Jag visste ju att ni var här, Eugène“, svarade Marly, “och då begriper ni väl att ...“
“Ja, jag begriper ... Men har ni kaffe, ljufvaste flicka?“