“O min gud, så tråkigt!“ ropade hertigen, redan utledsen vid det menskliga deltagandet.
“Raskt från dur till moll, hertig!“ uppmanade markisinnan, räckande honom sin hand.
“Farväl, Eulalie!“ sade hertigen, kyssande hennes hand; “efter begrafningen besöker jag er?“
“Välkommen, konselj-president!“ sade markisinnan; “men, hvad ser jag?“ ropade hon skrattande; “ni har knutit kring armen tvänne sorgflor i stället för ett.“
“Ack, min tankspriddhet!“ sade hertigen, lösande upp det öfverflödiga floret.
“Det ser ut som ni med sorgflor ville sörja en enleverad hustru“, skämtade markisinnan, “eller också är ni mera än en blott öfvergifven man, kanske är ni enkling ... Men var trygg! den nya Lucretia störtar ingen konung, icke ens en hertig ... Bäst om hon vore död, ty det finnes ingen bättre sinnebild af tystnaden än grafven.“
“Hm!“ mumlade hertigen bleknande.
“Ni bleknar för mycket, Rigobert“, anmärkte markisinnan; “glöm för all del icke, att den svarta drägten redan gör ansigtet tillräckligt blekt ... au revoir!“
Markisinnan mötte i yttre rummet grefve de Vandeul, hvilken var en man af sextio år med stolt hållning och ädla anletsdrag.
“Hur befinner sig hertigen?“ frågade grefven.