“Bedröfligare än jag förestält mig“, svarade markisinnan; “han hade dock bort kunna ana att så skulle gå.“
“Hvarför borde han ana det?“
“Emedan den, som söker metaller, måste bereda sig på att äfven finna slagg.“
“Myntade metaller böra dock vara fria från slagg.“
“Men i dåliga tider myntar man icke blott ädla metaller.“
“Hur menar ni, madame?“
“Jag menar att man ej onäpst ingår mésalliancer, att man ej ostraffadt öppnar våra palatser för bourgeoisien, ty det guld, den för med sig, bär alltid märke af den hand, som tummat det.“
Markisinnan aflägsnade sig och grefven gick in till hertigen.
“Äfven ni, grefve de Vandeul, har ej glömt mig i min olycka!“ repade hertigen, skyndande emot den ankommande. “Ni visade den arma vilseförda alltid mycken välvilja.“
“Jag och hela min familj satte högt värde på hertiginnan“, svarade grefven.