“Ni skulle icke hafva anat något sådant af henne?“
“Nej.“
“Ni skulle icke trott det, om man berättat det för er?“
“Nej.“
“Liksom ni anade jag det ej, liksom ni trodde jag det ej ... O! jag kan knappast tro det än, och likväl är det en sanning, en sanning, som gjutit döden i mitt bröst ... Grefve de Vandeul, jag är mycket olycklig!“
“Ja, ni är mycket olycklig!“ upprepade grefven.
“Af barmhertighet, af nåd, tala icke mera till mig om henne!“ bad hertigen.
“Jag skall icke mera tala till er om henne“, försäkrade Vandeul.
De Beaudreuil vände sitt ansigte mot fönstret, liksom för att dölja sina tårar.
Grefven följde hertigen med en djupt bedröfvad blick, oaktadt den sednare var vänd ifrån honom.