“Jag såg att er vagn var förspänd“, sade grefven efter en stunds paus.
“Ja, det är sannt, jag hade glömt det“, yttrade hertigen; “har ni kommit till fots?“
“Ja, och derför tänkte jag be att få begagna er vagn.“
“Ert sällskap skall bereda mig både tröst och glädje,“ bedyrade hertigen.
“Godt! jag följer er då ... vi ha visserligen ännu en halftimme på oss, men det är kanske i sin ordning att ni kommer något tidigare än de andra.“
“Ni har rätt, vi skola fara genast.“
Hertigen och grefven följdes åt utför trapporna och stego in i den förres vagn.
Vagnen satte sig i rörelse.
Under färden hörde de begge herrarne på afstånd dånet af handgevärssalfvor och kanoner, men iakttogo icke desto mindre ömsesidig tystnad.
Den ene syntes uteslutande öfverlemnad åt sin sorg och den andre tycktes vara för grannlaga för att störa den.