Som något hinder icke mötte hertigens vagn, oaktadt mycket folk var i rörelse, så stannade den efter omkring tio minuters färd utanför porten till den aflidne bankirens hus.
Hertigens tvänne betjenter, begge med sorgflor om hattar och armar, öppnade vagnsdörren för hertigen och hans följeslagare, hvilka snart befunno sig i portgången.
Portgången var beklädd med svart tyg, och tunga silfver-draperier prunkade högtidligt på den svarta grunden, men katafalken ...
En likkista kan aldrig vara en angenäm syn, äfven om man är dens arftagare, som deruti hvilar; men att icke finna en likkista, der man väntar att finna den, är kanske ännu mera oangenämt.
Hertigen såg endast den svartklädda och med silfverfransar garnerade katafalken, på hvilken kistan borde stå, men likväl icke stod.
“Hvad vill det säga?“ frågade han med något osäker stämma portvaktaren, hvilken stod bredvid honom bugande och med hatten i hand; “klockan är snart elfva, och man har ännu icke nedstält kistan.“
“Den har varit nedstäld, monseigneur“, svarade portvaktaren.
“Varit!“ upprepade hertigen; “varit nedstäld, säger ni!“
“Ja, för två timmar sedan, såsom anbefaldt var, men ...“
“Är det väl möjligt att man redan fört liket till kyrkan, utan att afvakta mig och processionen?“