“Nej, monseigneur.“
“Hvar är då likkistan?“ frågade hertigen, vändande bort ansigtet för att dölja den färg, för hvilken markisinnan varnat honom.
“Den är nyss uppburen igen“, svarade portvaktaren.
“Uppburen igen!“ upprepade hertigen, stödjande ena knät mot katafalken; “uppburen utan min befallning! ... hvarför har man burit upp den?“
“Det vet jag inte, monseigneur, men det är för en halftimme sedan ...“
“På hvems befallning har det skett?“
“På hertiginnans“, svarade portvaktaren.
“Hertiginnans!“ skrek hertigen.
Grefve de Vandeul syntes icke dela hertigens bestörtning, men hans blick, sökande hertigens ansigte, hvilade med ett alvarligt uttryck på dennes marmorhvita anletsdrag.
“Hvilken hertiginna!“ ropade hertigen, görande våld på sig för att lösa sin tunga.