“Upp på era platser!“ ropade han derefter till betjenterne; “hertigen vill fara hem!“
Betjenterne aflägsnade sig från vagnsdörren, i hvilken grefven derefter fattade.
Sedan betjenterne intagit sina vanliga platser, böjde sig grefve de Vandeul in i vagnen och sade med en röst, som icke kunde höras af någon annan än hertigen:
“Hertiginnan de Beaudreuil har tillbragt sednaste natten i skötet af min familj; men för närvarande vistas hon i detta hus, der läkare nu som bäst obducera hennes onkels lik ... Man tänkte äfven låta er vara närvarande, men ni stupade öfver katafalken, ni hade ej styrka att gå uppför trapporna och derför ansåg jag tjenligast för er att vända åter.“
“Hertig de Beaudreuil! ni är en mördare, ni är en niding!“ fortfor grefven; “det är ni och andra med er, som vanärat det stånd, hvartill ni olyckligtvis hör ... Det är ni och era gelikar som störtat detta stånd från den höjd, som det, till följd både af födsel och bildning, alltid bort innehafva ... Det är icke pöbelns armar, utan adelsmäns brott, som fläckat våra sköldar och bräckt våra svärd, frejdade sedan urminnes tider.“
En stor tår perlade i den gamle legitimistens öga, när han sade dessa ord.
“De Beaudreuil!“ tillade han; “råga ej vanäran med fegheten ... Må denna vagnsdörr, som jag nu tillsluter efter er, för er vara detsamma som grafvens!“
Efter dessa ord slog han till vagnsdörren.
“Hertigen far hem!“ ropade han derefter till kusken och återvände in i den döde bankirens hus.