Hvem har varit i Paris och icke besökt Palais-Royal, eller Palais-National, såsom det efter sista revolutionen kallas?
Hvilken parisare eller främling har ej tjusats af skuggan från dess kastanier, af doftet från dess blomster-rabatter, af perlorna från dess rika fontän?
Hvem har ej bländats af glansen från dess tusentals lampor? hvem har ej druckit kaffe i Café-Rotonde?
Palais-Royal bär med skäl tillnamnet fé-slottet, men ingen tjusande fé har framtrollat det.
Trollkarlen var en prest, en kardinal, och kanske den argaste, som någonsin messat böner i kyrka och huggit hufvudet af bättre folk.
Det var Richelieu, ett af de tre ve, som franska adeln skulle kunna nämna i sina litanior.
Ludvig XI halshögg de stora vasallerne, Richelieu de höge herrarne (les grands seigneurs) och Robespierre aristokratien “en général“.
Men som vi, för närvarande åtminstone, icke ha tillfälle att förbanna dem för det, så nämna vi blott att den mellerste af triumvirerne gjorde något för efterverlden, när han lät uppresa det palats, hvarom nu är fråga och hvilket då kallades Palais Cardinal.
Richelieu for in i detta palats för sista gången den 2 December 1642, ty han hade döden i faggorna, men var för öfrigt vid bästa lynne i verlden, emedan han samma dag sett Cinq-Mars och Thou på stupstocken.
Han dog två dagar derefter, icke äldre än femtioåtta år, till mycken fröjd för sina fiender och kanske ännu mera för Frankrikes, samt efter att hafva testamenterat sitt palats åt Ludvig XIII, hvilken några månader derefter följde testator i grafven.