Ifrån den tiden var Palais-Royal residens för kungar och prinsar, ända till dess hertigen af Orleans, Louis-Philippe-Joseph, mera känd under namnet Egalité, upplät en större del af palatset åt en hvar, som önskade bo vackert och beqvämt emot dryg hyra.
Det var, om man så vill, ett föga furstligt, men desto mera förståndigt sätt att få sina skulder betalda.
Efter hertigens afrättning såldes de uthyrda lokalerna åt enskilda för det allmännas räkning.
Vid Restaurationen återinsattes visserligen den orleanska familjen i eganderätten till Palais-Royal, men hvad som blifvit försåldt åt enskilde, förblef likväl i dessas ego, såsom rätt och billigt var.
Orleanska familjen hade gudi nog att lefva af och bo uti ändå.
Det är egentligen hufvudbyggnaden af detta jättepalats, och hvilken i och för sig sjelf kunde betraktas såsom ett kungligt slott, som tillkom den orleanska familjen.
Façaden af denna byggnad vetter åt rue S:t-Honoré och har sin särskilda gård, begränsad af paviljonger, flyglar samt en murad terrass, genom hvars trenne portar man inkommer på gården.
Alla dessa partier äro rikt ornerade af pelare så joniska som doriska.
På frontongen prunka orleanska ättens vapen, med Klokheten och Frikostigheten på venstra sidan samt Rättvisan och Styrkan på den högra, alla fyra af bildhuggaren Pajou.
De fyra bilderna stå ännu qvar, men hvad är numera deras ande, deras betydelse?