“Jag kan det ej, men jag vet att han är rikare än de fleste unge män i Frankrike.“
Grefven fortfor att le under det han betraktade hertiginnan, som blef alltmer förvirrad af detta leende.
“Ifall jag frågade er, om den unge kyrassier-officeraren haft en rik enkel, som dött i Ostindien, så skulle ni svara mig, derest ni ville vara uppriktig, att de rika onklarne för längesedan dött ut med den urmodiga dramen ... Och om jag frågade er, hvaraf Afrikas öcknar bestå, så skulle ni svara att de bestå af all slags sand utom af guldsand ... På sin höjd finner man der ett litet kors af heders-legionen, upplockadt i spåret af någon flygande kabyl ... Måttlig belöning, men fullkomligt motsvarande mödan ... Madame!“ tillade han alvarligare, “det guld, ni talar om, droppar från ert goda hjerta, men ni har glömt att om grefve de Vandeul varit svag för guld, hade han ej behöft sälja sitt vackra slott i Brétagne, som han ibland rätt mycket saknar.“
Adelaïde fann nu till sin stora förtviflan att hon sårat, i stället för att hela, och att hon aflägsnat sig från målet, i stället för att närma sig det.
“Nåd, nåd för Diane!“ ropade hon, kastande sig på knä för grefven och sträckande mot honom det lilla krucifixet; “nåd för hans skull som dött för oss alla, som endast uppskattar och dömer oss efter våra hjertan! nåd för hans skull, som gjort vaggan och grafven lika för oss alla! ... Nåd för Diane, för ert enda barn, som lider, tynar af och dör!“
“Ni gör mig brydd, hertiginna“, sade grefven, i det han uppreste Adelaïde och derefter kysste hennes hand; “antingen gifter sig Diane inom sitt eget stånd eller gifter hon sig aldrig ... Ni begagnar stränga medel, madame, när ni anropar krucifixet. Men Gud bor ej blott på korset, han bor i hela naturen ... Han har gifvit guldet sitt förvaringsrum och jernet sitt ... Han sammanblandade dem ej, ty han visste att de endast såsom skilda hade sitt sanna värde ... Så är det ock med jordens slägter, och så skall det alltid förblifva.“
“Men utan jernet hade guldet evigt slumrat i sin klippa“, svarade Adelaïde; “det är jernet som öppnat dess port, och begge äro de till för att hjelpa och stödja hvarandra ... Hvem gaf det ena slägtet rätt att förkrossa det andra? Är det ej af det helas förening som verldens lycka och fred beror? Hvem bad oss öppna grafvar, der man endast borde odla blomsterfält? ... O, grefve de Vandeul! i stället för att leende betrakta paradiset af er dotters lycka, vill ni gråta vid hennes graf; i stället för att i er dödsstund omgifvas af välsignande barn, vill ni förbittras af ett förebrående minne!“
“Madame!“ sade grefven uppstigande, “ni skall ej mera tala till mig om denna ledsamma sak ... Man har beröfvat oss alla våra rättigheter, men man skall ej beröfva oss den enda, som återstår, nämligen rättigheten att förfoga om vårt hus såsom oss godt synes ... Må mademoiselle de Vandeul gerna dö, om hon ej kan värdigt lefva!“
Under dessa ord fattade den gamle legitimisten hertiginnans hand, kysste den artigt och följde henne sedan till dörren.
“O min Gud!“ suckade Adelaïde, när hon väl kommit ur grefvens rum; “gifves det då ingen dygd nog stark att trotsa fördomens makt! ... Evige himmel, haf förbarmande med din vanstälda jord!“