“Stackars min Adelaïde“, sade Diane till den återkommande vännen; “jag vet nog från hvilken du gick, när du gick från mig, och till hvilken du nu återvänder ... du gick från sorgen och återkommer till tröstlösheten, utan något oliv-blad i din mun, du milda fridens dufva!“
“Diane!“ hviskade Adelaïde lutande sig öfver henne, “jag har ej fridens oliv-blad, jag har blott vännens deltagande tårar.“
Trettiotredje kapitlet.
Det andra krucifixet.
Det knackade på dörren till boudoiren, hvarefter visade sig Dianes kammarjungfru.
“Den person, som hertiginnan väntat och flere gånger efterfrågat, har ändtligen kommit“, underrättade kammarjungfrun.
“Hvem?“ frågade hertiginnan tankspridd.
“Jag minns icke hans namn, men det är densamme som var här i går, den der arbetaren.“
“Ack, Armand Cambon!“ sade hertiginnan och lemnade sin väns boudoir.
När hertiginnan inkommit i det lilla kabinett, hon för tillfället bebodde, fann hon Armand Cambon stående strax innanför dörren och väntande henne.
Det lilla kabinettet upplystes af en lampa med grön skärm öfver den mattslipade glaskupan, hvarigenom uppkom ett halfdunkel, som gjorde det annars så smakfulla kabinettet något dystert.