Hertiginnan gick förbi Armand, som stod nästan dold i skuggan, och satte sig i en fåtölj vid bordet, hvarpå lampan stod.
Hon syntes fortfarande tankspridd, och var det äfven i hög grad.
Hela hennes själ hade stannat qvar hos vännen i boudoiren, och hon tycktes hafva glömt den vän, som stod innanför dörren till hennes egen.
Stödjande armbågarna på bordet, gömde hon ansigtet i sina begge händer. Det var således blott dessa och en liten del af pannan som Armand kunde uppfatta med sin blick.
Vår hjelte fann att något nytt obehag bemäktigat sig den unga damen, men ehuru han brann af nyfikenhet att lära känna det, vågade han likväl ej bryta den tystnad hon syntes vilja iakttaga.
Huruvida han var något nedslagen öfver att hon icke bemärkt honom, oaktadt hon borde veta att han var inne, känna vi ej.
Säkert är likväl att han hade behof af att hvila sig mot den dörrpost, vid hvilken han stannat.
Men tystnaden blef för långvarig.
Den unga damen fortfor att stödja armarne på bordet och dölja ansigtet i händerna.
Den unge mannen fortfor att luta sig mot dörrposten. Då och då förde äfven han sina händer till sitt ansigte och i synnerhet till sina tinningar, som icke mera af någon bindel betäcktes.