Om en stråle af lampan kunnat falla på hans anletsdrag, skulle den hafva funnit dessa lika bleka som väninnans i boudoiren.
Men ingen stråle från lampan kunde upplysa dem, och intet ord från henne vid bordet ville lifva dem.
Armands högra hand famlade efter låsvridet på dörren, och när han icke utan möda ändtligen funnit det, bröt han tystnaden med följande ord:
“Madame! ni önskade i går afton att jag skulle komma hit klockan ett i dag, men det har varit mig omöjligt att infinna mig förrän nu ... Kanske ni befaller att jag återkommer en annan dag?“
Antingen var den röst hvarmed detta sades, för matt att kunna höras, eller också var hertiginnans hörsel lika frånvarande som hennes öfriga sinnen, ty hon svarade ej.
Återigen förflöt en minut i fullkomlig tystnad.
Sent omsider började armarne på bordet att röras och det hitintills dolda ansigtet visa sig. Bordet började få lif.
“O min Gud!“ ropade hertiginnan, i det hon tog den gröna skuggande skärmen från lampan, “jag glömde att ni var här! Kom närmare, Armand! närmare detta bord, min vän! jag har så mycket att tala med er.“
Men nu hade dörrposten blifvit lika stum som bordet nyss.
Hertiginnan steg upp och gick till dörren. Hon var allena i kabinettet.