“Obegripligt“, sade hon för sig sjelf, “jag tyckte likväl att han var inne ... Men hvad är det!“
Hertiginnan upptäckte på stolen vid dörren en karlmössa af ganska simpelt tyg.
Hon tog och betraktade den, sägande:
“Någon har likväl varit här, ser jag ... men ... men ... evige himmel!“ utbrast hon, skälfvande i alla leder.
Saken var den, att hertiginnans blick, som äfven granskat det inre af mössan, hvilken var fodrad med hvitt groft lärft, upptäckt några fläckar af blod.
Hertiginnan släppte mössan och skyndade ut.
Hon ilade genom en mindre salong, svagt upplyst af ett ensligt vaxljus i en större krona, och befann sig snart i en tambur, der hon stannade nästan förstenad inför den syn, som mötte hennes ögon.
Husets tjenstefolk hade samlat sig kring en stol, på hvilken satt en ung karl, hvars drägt tillhörde arbetsklassen, men hvars orörliga nedhängande armar och hufvud röjde en i vanmakt fallen person.
“Det, är den unge karlen som nyss kom ut från hertiginnans kabinett“, upplyste en betjent, “men när han kom i tamburen, sjönk han ned på golfvet ... Han har ett stort hål i hufvudet, men det måtte han haft innan han kom hit, för det synes tydligt att han varit förbunden.“
“Himmel! han är död!“ skrek hertiginnan, kastande sig, till allas synnerliga förvåning och förskräckelse, ned framför stolen och fattande den sanslöses begge händer, hvilka hon krampaktigt tryckte till sitt bröst.