Den unge och kraftfulle barrikad-chefen hade dukat under för tvänne hela dygns ansträngningar och strider utan ett enda ögonblicks hvila och kanske äfven utan annan lifsnäring än fosterlandskärleken, hvilken oftast mera suger än föder.
Dertill kom den blessyr han fått under striden.
“Död?“ upprepade betjenten, “ånej, ers nåd, han slog nyss upp ögonen, men kanske vore det ändå skäl att skicka efter läkare.“
“Läkare?“ yttrade en annan; “hur vill man finna någon läkare nu när alla menniskor äro ute? ... Bäst vore att bära honom ned i vår kammare och der ge honom all den vård, som är möjlig ... Ah, nu öppnade han ögonen något.“
Hertiginnan reste sig från golfvet och lutade sig öfver den afsvimmade, lyssnande till hans andedrägt och läggande sin hand på hans hjerta.
“Men om det skulle vara någon af insurgenterne“, anmärkte den andre betjenten, “ty det ser verkligen ut som hade han varit med på någon barrikad ... i sådant fall vore det mera i sin ordning att skicka honom till närmaste poliskontor, ty ...“
En skarp blick från hertiginnans öga tystade den laglydige betjenten.
“Bär honom genast in till mig!“ befalde hon.
Betjenterne förvånades ånyo öfver så mycken menniskokärlek hos en hertiginna.
Men allting är möjligt i Frankrike, i synnerhet i revolutions-tider.