Félix hade darrat för första handgevärssalfvan, men snart blifvit lika modig som alla andra.
Han tyckte att det icke var svårare att stoppa blykulor i bösspipor än att fästa tennknappar i pantalonger och att kanonen icke var varmare än pressjernet.
Han hade också fått mycket beröm af alla och särskildt af sin vördade förman, Hvita Björnen, hvilken flere gånger klappat honom på hufvudet och förespått honom en Dantons, en Robespierres med fleres lysande öden, hvilket allt mycket gladde Félix, som för tillfället icke kom ihåg att berörde höga förebilder gått i grafven ett hufvud kortare ände varit i lifvet.
Den unge skräddaren såg sig redan vid rådsbordet, tillklippande en hel mängd nya reformer till det helas utstyrsel och beqvämlighet. Allt skulle sitta som om det vore vuxet vid statskroppen.
Collette, som med mycken uppmärksamhet, om ej just med samma förhoppningar, följt dessa lyckliga anlag, hade under den hetaste striden vakat vid sin älskares sida.
Det var som om hennes skarpa ögon kunnat genomtränga krutröken och räkna de kulor, som hveno genom den.
Mer än en gång hade hon fattat sin älskare i benet och dragit honom ned från barrikaden, innan kulregnet kom som tätast.
Dess emellan halp hon sin hjelte att ladda, utan att tänka på sina vackra händer, som onekligen ledo mycket af detta för ett fruntimmer mindre lämpliga arbete.
Collette hade lika litet darrat vid första salfvan, som vid den sista. Hon var fransyska till lif och själ och en sådan darrar aldrig i farans stund.
Men när alla med en mun yrkade att hon borde föreställa Liberté, då darrade hon, åtminstone i början, ty hon kom nu ihåg att hon var en hertiginnas kammarjungfru, och att hon i denna egenskap tillhörde ett helt annat parti än Blodröda Fanans.