Låt vara att hon kunde göra ett och annat snedsprång i smyg, såsom hon också redan gjort; men man borde dock bevara skenet inför verlden och icke offentligen uppträda i en roll, som bestämdt skulle fördömas af den politiska fraktion, hvartill hon ansåg sig höra.
Äfven smickrade det henne föga att offentligen visa sig bland sina nya bekantskaper, dessa vilda, hiskliga figurer med blod på handen, om ej just på samvetet, åtminstone i deras egen tanke.
Hon afslog således till allas stora förvåning den ära man gjorde henne.
Hon bestormades från alla sidor.
Karlarne svuro på att S:te-Géneviève, arbetarnes förnämsta skyddshelgon, icke varit skönare än hon; qvinnorna svuro på att karlarne hade rätt, hvilket djupt rörde Collette.
Félix, som för allt i verlden icke ville att hans älskarinna skulle afstå från en sådan ära, bad och gret.
Hvita Björnen, som hvarken bad eller gret, sade helt enkelt: “Du skall, om också Liberté måste bindas fast vid vagnen!“
Det var med ett ord så mycket som ansatte Collettes ståndaktighet.
Till råga på olyckan, bar man fram till henne den drägt, som Liberté skulle bära.
Collette tyckte att denna drägt, ett verk af tio de skickligaste grisetterna inom faubourg S:t-Antoine, var ganska vacker.