Hvitt och rödt hade alltid klädt henne så väl, i synnerhet om det varit guld-broderi på det röda.
Äfven tyckte Collette mycket om att Liberté hade utslaget hår, hvilket också borde vara mycket långt och tjockt ungefär såsom Collettes eget.
Hon hade icke heller något emot att Liberté bar röd sammets-tock med guldbokstäfver på.
Slutligen fann hon att Liberté nödvändigt måste hafva smärt och välformad växt samt ett ansigte med rena ädla drag, värdiga en antikens gudinna.
Alla dessa fullkomligheter hade Collette med bästa vilja icke kunnat upptäcka hos de för öfrigt ganska lifliga och modiga grisetterna från S:t-Antoine.
Och när nu dessa, genom sitt öppna medgifvande af hennes obestridliga företräde, så patriotiskt offrat sin egen naturliga behagsjuka, borde ej hon å sin sida lika patriotiskt uppoffra sin lika naturliga blygsamhet? Utan tvifvel.
Och hvad det politiska i saken särskildt beträffade, så började Collette snart tro, hvad till och med stora politici tro, nämligen att det parti, som för tillfället har öfvervigten, också är det bästa partiet.
Collette iklädde sig derför den antika skruden och besteg gudinnans char under ett allmänt jubel.
Tåget, snart ordnadt, satte sig i rörelse och vek af från Bastilj-platsen inpå boulevarden.
Collette erinrade sig att mademoiselle Rachel vid mera storartade tillfällen långsamt höjde och sänkte den högra armen.